Sixten har aldrig varit som andra hundar. Visserligen är han tax, och de är ju alltid lite speciella, men Sixten är speciellare än alla andra. Tidigt insåg jag att han hade ovanliga förmågor, som att ta sig igenom stängda dörrar, öppna fjärrlås på bilar, använda tutan när han lämnades i bilen och att han under sitt idoga tevetittande kunde påverkas av hotfull musik i thrillers, känslig till sinnet som han är.
Förutom det är han på hanars vis både macho och sjåpig. Han tvekar inte framför en grävling i grytet, men blir dödssjuk så fort han gjort sig lite illa.
Men på samma sätt som barn slutar gråta när man blåser på såret så går sträckningen i frambenet över när jag tar tre tag med handen i en slags massage och sen säger att ”nu är det bra”. Då kan han glatt springa vidare, till omgivningens häpnad. Strax innan har han nämligen stått med frambenet rätt ut och skrikit som en stucken gris. Jag är härdad.

MEN I VINTRAS blev jag lite orolig för honom, för han drabbades av en hosta som inte ville ge med sig. Eftersom Sixten är 12 år och tax, och med både en mor och en mormor som dött i hjärtsvikt, var min första tanke att han drabbats av hjärtfel. Visserligen var han pigg och glad och opåverkad för övrigt, men jag lät förstås undersöka honom. Till min glädje visade det sig att hjärtat var bra, men istället upptäcktes att ett par kindtänder var lite inflammerade och att detta kunde vara orsaken till hostan.
Jag ville dock inte låta dra ut tänderna direkt – det är trots allt ett stort ingrepp på en 12-årig hund. Och jag intalade mig att hostan tidvis var mindre förekommande – allt för att slippa tandutdragningen. Men visst fortsatte han att hosta, i synnerhet när han var glad och upphetsad – som när han skulle få mat, när det kom hem besökare eller när han fick upp spår efter vilt.

TILL SLUT stod jag inte ut längre, utan det fick bli tandutdragning. Sixten klarade ingreppet med glans och startade på spårprov tre dagar senare. Inte en hostning hördes när han spårade, men däremot drabbades han av den vanliga sträckningen i ett framben med ty åtföljande skrik och massage, och sen fortsatte han glatt. Tilläggas kan att han fick hederspris och blev provets bästa hund.
Men hostandet fortsatte, trots att veterinären utlovat att den borde upphöra senast ett par veckor efter operationen. Eftersom Sixten var grundligt undersökt, så att man kunde utesluta andra orsaker till hostan, var hon rådlös.

DÅ KOM HJÄLPEN: en av mina tikar började löpa. Förr i världen var Sixten ganska cool inför löpande tikar, men på äldre dar har gubbsjukan slagit till och han går omkring och spänner sig och kråmar sig som en lipizzanerhingst, vilket ofta medför nackspärr. Och nu glömde han totalt att hosta. Inte en hostning hördes under de dagar tiken höglöpte, och jag började hoppas att bekymren var över.
Men icke så, för när löpningen klingat ut började Sixten så smått hosta igen. Då ringde jag veterinären och rapporterade om det märkliga som inträffat. Och jag talade också om att Sixten är egen, som det där med handpåläggningen när han sträcker sig. Vi var inne på att han kanske fortsatt att hosta av rena vanan, och att han kanske skulle behöva gå på psykoterapi – om det nu funnes någon sådan för hundar.

SIXTEN MÅSTE HA HÖRT vad vi sa, för efter detta har hostan upphört. Den första tiden kunde det hända att han antydde en hostning, men då sa jag bara att han inte behövde hosta, och då blev det inget hostande heller.
Håll med om att min Sixten är en speciell hund.
Publicerad i SHF-Bulletinen 2/2003