Var och en som har en tax vet ju att det är en alldeles speciell hund. Egensinnig, påhittig, charmfull, sturig, humoristisk - kort sagt, förtrollande. Sådana är mina taxar också. Men så är det Sixten. Han måste vara förtrollad.
Det började egentligen redan innan han föddes. Jag hade på förhand bestämt att en av hanarna i kullen skulle få namnet Ben Bella, och den hunden hade jag drömmar om att han skulle bli något utöver det vanliga. När så den första valpen föddes såg jag det direkt. Det här var Ben Bella, mörk och bedövande vacker för att vara nyfödd, och med en trollvirvel i nacken. Om han nu bara skulle överleva den behandling som hans mor Arja utsatte honom för. I sin okunnighet som förstföderska tog Arja honom nämligen i munnen, och där blev han hängande en god stund tills jag försiktigt fick henne att släppa valpen. Han klarade sig oskadd, men det var kanske då han blev förtrollad. Ben Bella hade gjort sin entré.

* * *

   I sex veckor var han sedan som valpar är mest. Sen började mysterierna. Då och då hittade jag honom ute i lägenheten utan att förskansningen runt valprummet hade rubbats. Inte kan en liten valp hoppa över ett högt kompoststängsel, och om han hade knuffat sig ut måste han ha satt tillbaka de tunga möblerna som spärrade för stängslet. Men de var orubbade. Jag grubblade över hur han tog sig ut, men lyckades aldrig ertappa honom.
Det var också i den vevan han började sitt sjungande. Alla besökare som kom fick den lille mörkingen i knät, och så sjöng han en sång för dem så att de blev alldeles förtrollade. Men det var inte alltid skönsång. Eftersom han hade fått smak på livet utanför valprummet blev det ofta värre toner, och jag bad en bön om att få honom snabbt såld.

* * *

   Men han blev kvar ett par veckor, och samtidigt hade jag en annan kull. När valpköpare var hemma och tittade på valparna blev många charmade av Ben Bella, den lille sångaren, och så kom äntligen en spekulant som frågade om inte också han var till salu. Döm om min förvåning när jag hör mig själv svara nej! Jag förstod ingenting, men insåg snart att Ben Bella, som jag då börjat kalla Sixten, hade bestämt sig för att stanna hos mig. Och så blev det. Jag som hade tyckt att det räckte med två hundar hemma och inte skulle ha någon mer, och allra minst en hane.
I dag är Sixten 2 1/2 år. Har han då blivit något utöver det vanliga, undrar ni? Tja, han har tagit ett cert på utställning, massor av förstapriser på spår, han har visat lovande talang på gryt och skulle troligen jaga som en gud om jag bara släppte honom. Och så är han damernas riddare och uppvaktar dem med en Zorbaliknande dans, vilket har gjort att han ibland går under namnet "Den dansande greken". Tack vare sin danskonst charmade han en tik så till den grad att han blev far till fyra fina flickor. Dessutom är han en rasande trevlig och charmig hund, som till och med deltar i valpskötseln när det finns valpar i huset. Men allt det här räcker ändå inte för att göra honom märkvärdig.

* * *

   Nej, det är hans övernaturliga egenskaper som gör honom till en hund utöver det vanliga. Att han kommit på hur man utnyttjar biltutan för att få matte att komma tillbaka är kanske inte något unikt. Mera märkligt var det däremot när han genom att skälla lyckades öppna automatlåset på en parkerad bil. Då kom han i Aftonbladet.
Häromdagen hade jag honom och hans mamma bortlämnade över natten. Mitt i natten väcktes värdfolket av Arjas olyckliga skällande, och när de gick upp för att se vad som hänt upptäckte de honom. Sixten. Utlåst på balkongen. Han hade legat i sängen när de lade sig och balkongdörren hade varit garanterad stängd. Det var den nu också. Men Sixten satt på balkongen och skådade drömskt mot stjärnorna. Han upprepade därmed sina bedrifter från valprummet, men hur, det vet bara han själv. Och han berättar inget.

* * *

   Och så är det det här med hans TV-tittande. Från mormor Selma har han ärvt en hos hundar ovanlig förmåga att se på TV, att verkligen se vad som händer i rutan. När Selma var valp hälsade hon glatt på Gnesta-Kalle, följde V65-loppen, tittade fascinerat på Cullbergbalett och lärde sig ett och annat i Hundstunden. I dag lämnar hon endast vaktposten i hallen för att titta på Ett med naturen och Jakttid. Men Sixten är värre än så. Han kan sitta uppmärksamt och titta på filmer och följer verkligen med i handlingen.
Våld tycker han inte om, då rusar han fram till rutan och skäller och bråkar. Men när det drar ihop sig till skräckfilm, gärna av psykologisk natur, blir han skraj. Då vill han helst sitta i mitt knä och när musiken indikerar att något hemskt ska hända, då klappar hans hjärta hårt, hårt.

* * *

   Häromdagen såg vi filmen Agnes Cecilia, och där fanns en scen med ett förtrollat rum. När huvudpersonen skulle gå in i rummet blev musiken ödesmättad och stämningen i filmen mycket förtätad. Det blev för mycket för Sixten. Precis som jag själv gör ibland när det blir för läskigt tittade han bort, men kunde ändå inte låta bli att snegla lite grand ur ögonvrån på TV-rutan.
Folk i min omgivning tittar klentroget på mig när jag berättar om Sixtens bedrifter och tar för givet att jag överdriver. Först när de får se med egna ögon inser de att Sixten faktiskt är något utöver det vanliga. Så visst blev han något märkvärdigt. Och det är väl inte färdigt ännu.
Publicerad i Taxen 5/93