Viltspår, tänkte jag, där har vi lösningen. Här har man blivit utrustad med en fin tax, född till jakt, med otaliga drevchampions kryllande i stamtavlan. Men olyckligtvis för taxen har hon hamnat hos en matte, som på inga villkors vis vill låta henne jaga. Så vad gör man? Jo, börjar spåra. En kylig aprildag inledde vi spårträningen när taxklubben ordnade med träning för ett gäng glada noviser. Selma, då tio månader, förstod snabbt galoppen och spårade sig långsamt men målmedvetet fram till rådjursskanken, som hon greppade med vild förtjusning. Det hela såg mycket lovande ut, men att redan påföljande vecka ställa upp på klubbens spårprov vore för övermodigt. Nej, här skulle tränas innan vi debuterade, förklarade jag för Selma. Siktet var högt ställt: förstapris i öppna klassen, och sen var det bara att börja sopa hem championaten, tänkte jag förväntansfullt.

* * *

   Så inleddes hårdträningen. Minst en gång i veckan var vi ute i skogarna
och spårade. Jag blev storkund på fryst blod på Metro, och de undrade nog där i charkdisken, men sade inget. Varje gång jag tinade och delade blodklumpen återuppstod Stockholms blodbad i mitt kök. Mina vänner började kalla mig Vampyren. För varje spår jag lade ökade jag svårighetsgraden: fler och fler vinklar, långa bloduppehåll, spår genom vattendrag eller höga snår. Men ingen svårighet var för stor för Selma. Som en furie for hon fram i ur och skur, över stock och sten. Det var inte helt lätt att följa med i hennes framfart, men min kondis ökade på kuppen. Och som jag själv är besatt av tävlingsdjävulen tog jag tid på loppen. För varje spår vi gick (förlåt, sprang) satte vi nya inofficiella världsrekord. När vi var nere på 6-7 minuter på 600 meter anade jag att jag hade en sensation som spårhund - ingen skulle kunna klå henne. Nu insåg jag också varför hon registrerats som Knata...

* * *

   Dagen D närmade sig. Debuten skulle ske vid Öster Malmas klassiska spårprov. Jag sopade rent i bilens baklucka för att ge plats för prissamlingen. Kvällen före tävlingen bläddrade jag förstrött i domarberättelser från gamla spårprov, och stelnade plötsligt till. Jag noterade tiderna som hundarna hade. Taxar som fått förstapris hade masat sig runt på 15-20 minuter. Var det möjligt att de godkänts?! Jag slog upp reglerna och läste om lämplig tid. Först då började jag inse att fort inte alltid är bäst. Det var så dags då! Min glada optimism förbyttes i malande oro. Men Selma var uppåt som vanligt när vi en tidig augustimorgon styrde kosan mot Öster Malma. Regnet öste ner hela dagen och spolade bort en del av spårens vittring för hundarna. Mitt skinande vita regnställ, som avvek från de grönrockade förarna, skrämde säkerligen upp allt vilt på sju fjärdingars väg. Men regnet såg jag som en chans att få stopp på Selmas vilda framfart.

* * *

   Så var turen kommen till oss - eller ska vi säga oturen. För det gick rent ut sagt åt skogen. Efter en lovande start fick Selma korn på färska harspår och sen var drevet i full gång med skall och allt. Den regnvåta selen lyckades hon på något sätt ta sig ur, och det var med viss möda jag fick fatt i den upphetsade jycken. Att ge upp ville jag inte tänka på, men domaren log överseende och skakade milt på huvudet när jag envisades. Även Selma såg det löjeväckande i att leta efter en gammal skank när det uppenbarligen fanns en hel hare i faggorna. Det låg något i det hela. Så var det med den stolta debuten. En nolla! Och jag med min rensade baklucka! Men skam den som ger sig. En vecka senare var det dags igen ute på Näslandet. Nu skulle det väl i alla fall ske. Men ack, det blev ett nytt débâcle. Visserligen kunde vi fullfölja denna gång, och tiden var faktiskt makliga 22 minuter. Men vad hände oss inte under dessa 22 minuter! Harspår som skulle kollas, rådjursditon, några grytbesök, utbrytning ur selen och förvånade möten med bärplockare var bara några av ingredienserna. Domarberättelsen, som lät som rena rövarhistorien, möttes av skrattsalvor från den församlade menigheten, i synnerhet uppgiften om den effektiva spårtiden. Sju minuter!

* * *

   Vid det här laget började jag inse att vår intensiva satsning på viltspår tycktes ha slagit fel. Det var visserligen inget fel på Selmas spårintresse, men den lilla damen hade uppenbarligen även andra böjelser. Jag bestämde mig för att vi skulle göra ett sista försök innan vi definitivt lade spårlinan på hyllan. Det blev Tillinge i slutet av september, så vi fick gå rörligt spår i Gimo en fredagskväll. Efter en lång arbetsdag körde vi de tolv milen till platsen för provet. Selma var otålig där i baksätet, hon ville ut och springa som vanligt och inte sitta i bilen. Och springa skulle hon få göra, försäkrade jag henne, om än inte riktigt som vanligt. Den här gången hade jag inga förväntningar alls. Jag berättade för domaren att Selma fått två nollor på tidigare prov, men han såg klentroget på mig när jycken frejdigt tog an spåret. Huj, vad det gick. Men som hon spårade nu! Det var en ren fröjd att följa henne genom meterhögt älggräs, vattendrag och täta granar. Den oländiga terrängen bromsade upp den vilda framfarten, om än inte mycket. Några snitslar såg jag inte, men det var bara att lita på Selma och hänga med. Vilken känsla! Det var något av det finaste jag varit med om.

* * *

   Vad gjorde det då att hon i ivern missade spåret tio meter från spårslut och måste återföras efter idogt ringande. Och vad gjorde det då att den givna ettan förvandlades till en tvåa den här gången. För nu visade Selma att vi satsat rätt ändå. Och efter vintern kommer en ny spårsäsong, och då kommer vi igen. Huk' er i buskera, gôbber och käringar!
Publicerat i Taxen 1/88