Att Arja skulle bli en suverän spårhund stod tidigt klart, och efter lång väntan på att viltspårchampionatet skulle stadfästas erövrade hon den titeln i år. Hon har till dags dato tagit 21 förstapris på spårprov, varav flera med hp, och erövrat många vandringspriser som provvinnare och hon var SM-deltagare förra året. Men att hon också skulle lyckas på gryt kunde jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig. Däremot visade hennes son Sixten (SVCh Zelmaas Ben Bella) tidigt lysande takter, men något mer än godkänt karaktärsprov har det inte blivit eftersom han helt sonika vägrar att gå igenom det liggande nålsögat. När jag tränade honom som mest för fem år sedan provade jag en gång att låta Arja ställa sig öga mot öga med grävlingen, och nog skallade hon lite, men vägrade att gå in i gångarna. Björn Almberg, som tränade hundarna, påstod dock att han trodde på henne, "hon har den rätta blicken", sa han. Tro dä', sa jag och lät det hela bero. Arja var då fyra år och någon grythund skulle det aldrig bli av henne, därom var jag helt säker.

* * *

     Men så, när hon var åtta år kom nyheten med grytapport och jag tog med Arja på en träning. Eftersom hon är fullständigt tokig i skinn var det inte svårt att få henne in i grytgången och hon var helvild av förtjusning. Därifrån var steget inte långt till att börja träna gryt med levande grävling istället för död. Till en början gick det väldigt bra, och någon svårighet att ta sig igenom nålsögonen hade hon inte. Men så fick hon ett rejält bett av en grävling och då tappade hon lite av modet och blev i försiktigaste laget. I samband med grytlägret i Södertälje 1997 var hon den första hund som startade på apporteringsprovet och det tog hon med glans. Karaktärsprovet klarade hon också, och under sensommaren startade hon på två grytanlagsprov för sprängare, men blev inte godkänd på grund av sin försiktighet.

* * *

     Att hon skulle komma igen ett år senare, vid 9 1/2 års ålder, trodde jag knappast, men tänkte ändå prova ett par gånger. På det första provet gick hon plötsligt inte på hyllan, vilket hon annars älskar att göra på träning, och så var det med det provet. En chans till skulle hon dock få, sen fick det vara. Och då hände undret. Plötsligt gjorde Arja allt rätt. När jag såg att hon utan prut gick på hyllan så började jag ana att det skulle gå vägen, att hon skulle bli godkänd. Och visst klarade hon sig, och som om det inte var nog med det blev hon väl godkänd och utsedd till provets bästa hund. Det må vara att Arja aldrig förmår upprepa denna prestation, men känslan när hon genomförde provet på detta sätt kommer jag aldrig att glömma. Att domaren, Mikael Karlsson, på köpet fick en kram var väl inte så konstigt. Men jag måste få sluta med att hälsa till Björn Almberg, denne hundkännare, som återigen fick rätt, även om det dröjde: Visst har Arja den rätta blicken, nu har jag också insett det.
Publicerad i Grythunden 4/98