Om kenneln

Zelmaas kennel bedriver sedan 1989 en liten, men välplanerad uppfödning av strävhårig normaltax i hemmiljö. Kenneln har erhållit Svenska Taxklubbens bruksuppfödarpris i guld högre valör, och de flesta av kennelns avelstikar har bruksavelspris i brons, silver eller guld.

Kenneln just nu | Historik | Om mig


Jag heter Kerstin Norberg och min ambition med kenneln är att föda upp vackra, trevliga och friska familjehundar som är användbara till utställning, drev, gryt och spår. Jag bor på Lidingö tillsammans med taxarna Vittra, Gaia och Jizza i en lägenhet med trädgård på Lidingö, alldeles vid skogskanten. Dessutom har jag ett par fodertikar i närheten.

Vanligtvis brukar jag ta en eller två kullar per år. Valparna tillbringar den första tiden i mitt sovrum, och vid 3-4 veckors ålder flyttar de ut i köket. Jag har tillgång till en inhägnad trädgård, och där får valparna möjlighet att vistas ute från fyra veckors ålder om vädret tillåter. De får möjlighet att träffa mycket människor, får åka bil och gå ut i skogen. I grannskapet finns även många barn, som mer än gärna vill leka med valparna, och mina egna hundar är också med och fostrar dem. Valparna blir alltså socialt tränade genom möten med alla vardagens företeelser. Det gör dem väl rustade när de kommer till sina nya ägare

När valparna är 4-5 månader brukar jag samla kullen till en valpträff i Trolldalen på Lidingö, där jag bland annat visar hur spårning går till. Jag vill gärna bibehålla kontakten med mina uppfödningar och valpköpare och finns alltid till hands för att ge stöd och råd när frågor uppstår.

Historik

Stamtiken Selma (SUvCh Knata) fick ge namn till kenneln, även om jag krånglade till stavningen lite grand.

Det började med Selma
När jag 1986 köpte den fyra månader gamla Knata, som jag kallade Selma, lovade jag uppfödaren på Fäbodarnas kennel att ställa ut henne en gång för att få henne bedömd.
När hon så ställdes ut i valpklass och blev BIR-valp och BIS-2 ändrade jag min tidigare negativa inställning mot utställningar, och så gick det som det gick.
Selma blev sedermera utställningschampion, och jag tog tre valpkullar på henne. I den första kullen, efter Hummelmoras Emir, behöll jag Arja, och i den tredje kullen, efter Eldhästens Ånkel, behöll jag Darja.

Arja dominerande
Arja är den av de två som blivit dominerande i uppfödningen. Även hon fick tre kullar, och av dessa har Evita efter Slyskogens Beppe och Fatima efter Trappbergets Sappo gått vidare i aveln med framgångs-rika avkommor, såväl exteriört som jaktligt.
Evita parades med Trappbergets Sappo, och i den kullen blev Ina både drev- och utställningschampion. Ina parades i sin tur med Dovras Leif-Egon och fick en lysande kull jaktligt.
Där behöll jag Prillan och tog en kull på henne efter Söderbergets Hjalle. Jag tog även en kull på en annan av Evitas döttrar, Irja, med Eiarö Zylvester som pappa.

Den andra av Arjas döttrar som använts i aveln är Fatima. I den första kullen, efter Mikkels Mantjek, behöll jag Jessie, som fått fem kullar. Där har jag behållit Tarja efter Stubbkärrs Isaskar och Vittra efter Ellensborg’s Jolo. Båda har debuterat i aveln med varsin kull, som ser mycket lovande ut. I den andra kullen, efter Söderbergets Gusten, behöll jag ingen tik. Men Milton, som blev dubbelchampion, använde jag som täckhund till en inköpt tik, Mikkels Märian. I den kullen föddes bland annat den vackre Xantos, trippelchampion.


Arja (t.v) vid ett års ålder med mamma Selma.

Darja (t.v.) vid ett års ålder med mamma Selma.
 
Darjas linje får en fortsättning
Darja fick två kullar. I den första, efter min egen Ben Bella, gick sedan Gruffa vidare med en kull, där kennelns enda dvärgtax ingick. I den andra kullen, efter Mikkels Mantjek, behöll jag Härja, som fick en kull efter Rihagen’s Max. Tyvärr fick hon förlösas med kejsarsnitt, och det blev bara två hanvalpar, och därmed såg det ut som om det inte skulle bli någon fortsättning på Darjas linje.
Men 2003 köpte jag en dotter till Härjas kullsyster Heja, som är avelstik på Fäbodarnas kennel, och Hummelmoras Igor Brick. Det var Fäbodarnas S Zelmaasdotter (Wilma), och hon fick sin första kull under 2006. Wilma är fodertik, liksom Tarja.
 

Mikkels Märian ny stamtik
2002 köpte jag in en tik från Mikkels kennel, Mikkels Märian, kallad Freja. Med sin intressanta härstam-ning, bland annat en tysk mor, Xandra vom schwarzen Moor, utgör hon ett fint tillskott till kenneln.


Mikkels Märian (Freja) är den nya stamtiken.

Freja har hittills haft fyra kullar, som visat mycket bra takter på jakt. Ett par hanar från de två första kullarna har blivit exteriört oerhört bra, Urax från den första kullen (f.ö. pappa till Y-kullen) och Xantos, som blivit trippelchampion.

Uppfödarpris i guld högre valör
De flesta av mina uppfödningar har meriterat sig mer eller mindre på utställning och på de olika jaktprovsformerna drev, gryt och spår. Det har gjort att kenneln har erövrat Svenska Taxklubbens bruksuppfödarepris i brons, silver, guld och slutligen guld högre valör.

Jag har också fått motta Taxklubbens förtjänst-tecken i guld för framgångsrik uppfödning av sträv-hårig tax, samt Svenska Kennelklubbens bruks-uppfödarepris i form av fem diplom.
Flera av avelstikarna har erövrat Taxklubbens bruksavelspriser i brons och silver. Bland annat har fyra tikar i rakt nedstigande led erövrat silver: Knata, Arja, Fatima och Jessie, den sistnämnda även guld. Även Ina har silver, vilket hon fick på en enda kull. Och Fatima och Jessie har också belönats med Kennelklubbens bruksavelspris.

Inte kunde jag väl ana att det skulle gå så här när jag en gång lovade Selmas uppfödare att jag skulle ställa ut henne en gång…

Om mig

Med Bonnie på Brukshundklubben 1958.

Hund och häst
För mig har det varit hundar och hästar som gällt från första stund. Den första bok jag läste hette ”Nio små Bonnievalpar”, och från den stunden drömde jag om en egen Bonnie. Hon kom när jag var nio år och var en blandning mellan långhårig tax och mellanpudel.

Bonnie blev bara två år, och i Lassievågens spår kom istället collien Pia in i familjen, men inte heller hon blev långlivad eftersom hon vid ett års ålder fick valpsjuka.
Då klev den första strävhårstaxen, Trixi, in i mitt liv och sedan dess är det bara tax som gäller. Inte heller Trixi fick vi behålla så länge, för när hon var tre år blev hon ihjälkörd.

1962 köpte vi Erikslunds Aja, och hon kom att följa mig under 18 år. Någon utställningshund var hon inte med sin kroksvans och mjuka päls, men hon var den sötaste, roligaste och mest personliga hund som tänkas kan.
När Aja var 17 år fick jag ta över den då sjuåriga Nike (Athena), och henne fick jag behålla tills hon blev 14 år. Fram tills dess hade jag bara haft hund som rent sällskap, och fritiden ägnade jag till stor del åt hästar och ridning.

Men när jag köpte den underbara Selma (Knata) från Fäbodarnas kennel väcktes mitt intresse för utställningar och provverksamhet, och så småningom även tanken på att starta uppfödning. Kennelnamnet var givet, det skulle syfta på Selma, även om jag krånglade till stavningen.


Erikslunds Aja, en stor personlighet.
Här på bild från 1974.

Yrkesliv
Jag är utbildad socionom, och ägnade första halvan av mitt yrkesliv åt arbete inom den sociala sektorn, bland annat på Försäkringskassan, inom landsting, handikappförbund och socialförvaltning.

I början av 1980-talet sadlade jag om och blev journalist och redaktör, och sedan 2001 arbetar jag som frilansande skribent och fotograf med firmanamnet Zelmaas Text & Bild (se hemsida här). Jag är bland annat redaktör för tidningen Taxen och har uppdrag för Arla Foods och Centrum för Näringslivshistoria.


Förtroendeuppdrag
Jag har alltid engagerat mig inom föreningslivet och genom åren haft många olika förtroendeuppdrag, både fackligt och i andra föreningar, inte minst inom hundvärlden. För närvarande är jag kontaktperson för Ammacentralen, sitter i styrelsen för en bostadsrättsförening och är suppleant i styrelsen för Mälardalens frilansklubb.

Till sidans topp